Men ALLA vet att dom första veckorna är jobbigast. Jag själv,gick till skolan,kom hem, gick till mitt rum,drog ner persienner,stängde dörren,släckte lampan,la mig i sängen och drog täcket över huvudet. Så var det i ca 2 veckor.

Jag åt inget,jag sov inget,jag pratade knappt med någon.

Det var rena mardrömmen,tankar kom upp i huvudet hela tiden,och man ville seriöst bara dö.

Just i det här tillfället var min mamma min bästa vän. Hon tog verkligen hand om mig,hon försökte få mig att göra saker hela tiden,hon såg till att jag inte äns var ensam i 5 minuter,och tro mig det hjälpte ganska regält.

För jag vart verkligen ensam,det jobbigaste var att personen...lovade att va kvar,vad som än hände,men nej.

Jag vart helt ensam,jag vart anklagad för saker som inte äns hänt,jag vart bara nedtryckt hela tiden,och mitt liv hade stora djupa hål.

Men mina underbara vänner hjälpte mig ur det här. Dom som faktiskt hjälp mig mest är tobbe,julia och min pappa o mamma. Dom är helt underbara och jag uppskattar verkligen deras hjälp såå mycket !

Dom sa att jag var fin och att jag var värd något bra,det hjälpte mig och mitt liv vart mycket klarare.

Så vad är det bästa sättet ? Enligt mig är det att vara med vänner så mycket man bara kan,aldrig vara ensam,utan hitta på saker hela tiden,för är du ensam kommer bara tankarna upp igen !

Så det är mitt tips.

Jag mår mycket bättre nu,och jag tänker inte låta NÅGON trycka ner mig det här året,utan nu kommer jag köra mitt egna race,och ha så jävla kul. Tänker inte sitta hemma och deppa utan,nnu ska jag ha kul ffs !

Jaa det var ett tips från mig,för alla har nog varit där någon gång i sitt liv.

Puss !

/s